När får man skriva dom

Dom-debatten existerar enstaka samtal angående förslag ifall för att inom svenskt skriftspråk samt skolundervisning införa stavningen dom (uttalat /dɔm/dåmm) såsom belöning på grund av pronomenformernade samt dem, samt på grund av den bestämda artikelnde.

en från argumenten på grund av ett sådan stavningsreform existerar för att de samt dem besitter ersatts från dom inom talspråket inom dem allra flesta svenska dialekter, samt för att flera därför besitter svårigheter för att skilja mellan de samt dem.

Debatten plats maximalt stark beneath 1970- samt 1980-talen, dock besitter blossat upp flera gånger sedan dess.

Användning samt rekommendationer

[redigera | redigera wikitext]

Användning från dom

[redigera | redigera wikitext]

Språkrådet att föreslå eller råda något för att distinktionen de samt dem upprätthålls inom dem flesta texter, såsom dagstidningar, myndighetsinformation, vetenskapliga föremål eller textstycken samt dylikt, medan den talspråkshärmande stavningen dom ibland förmå användas inom vardagliga alternativt talspråkliga texter, såsom inom repliker alternativt dialog alternativt ytterligare skrivelse likt signalerar talspråklighet alternativt vardaglighet, samt även inom barnlitteratur.^[1]

Användning från de samt dem

[redigera | redigera wikitext]

Numerus	Singular				Plural
Person	1:a pers.	2:a pers.	3:e pers. När ni tycker oss passar in bäst därför bör ni notera dem.		1:a pers.	2:a pers.	3:e pers.
Subjekt	jag	du	han/hon	den/det	vi	ni	de
Objekt	mig	dig	honom/henne	den/det	oss	er	dem

Svenskans personliga pronomen besitter inom regel olika struktur beroende vid angående pronomenet existerar subjekt alternativt objekt inom meningen, mot modell jag ser hunden (subjekt), dock hunden ser mig (objekt), därför kallad kasusböjning.

i enlighet med dessa regler används de då pronomenet existerar subjekt, samt dem då pronomenet existerar objekt. detta betyder för att de används då detta existerar de liksom utför handlingen, exempelvis de äter, medan dem används då de utsätts på grund av ett papper liksom utförs från någon ytterligare, exempelvis jag äter dem.

• Exempel vid de (subjekt):
  • De gick. (jämför tillsammans med vi gick, ej oss gick.)
  • Vad önskar de? (jämför tillsammans vad önskar ni?, ej vad önskar er?)
• Exempel vid dem (objekt):
  • Hon såg dem. (jämför hon såg oss, ej hon såg vi.)
  • Hon sa åt dem för att stanna. (dem används efter prepositioner såsom åt, jämför åt oss.)
  • Dem äger denne inte någonsin sett. (jämför han äger inte någonsin sett oss, respektive oss äger han inte någonsin sett.)

Språkbrukare liksom existerar osäkra vid användningen från de/dem råds ofta för att vid detta vis byta ut de/dem mot vi/oss samt nyttja de vid dem ställen var man ägde använt vi, samt dem vid dem ställen var man ägde använt oss.

Ibland hänvisar man även mot för att de samt dem motsvarar engelskans they respektive them, var svenskspråkiga sällan utför fel.^[2] Problemet tillsammans oss-testet kunna existera för att flera såsom besitter svårt till för att skilja mellan de samt dem mot för att börja tillsammans, även tenderar för att äga svårt till för att abstrahera språket samt byta ut en mening mot en annat tillsammans med identisk form eller gestalt, dock tillsammans med ytterligare betydelse.^[2]

Att ändra form eller gestalt vid pronomenet efter funktionen inom satsen existerar konsekvent inom inledande individ (jag/mig, vi/oss) samt inom andra individ (du/dig, ni/er), dock vacklar inom tredjeplats individ.

inom tredjeplats individ enskild existerar nämligen honom objektsformen från han inom skriftspråk, medan objektsformen han även existerar många vanlig inom talspråk samt dialekter, såsom inom jag ser han. inom enstaka sektion dialekter alternativt sociolekter används objektsformen hon vid identisk sätt (jag ser hon), även angående denna användning ej existerar lika vanlig.

till pronomenen den/det existerar objektsformen densamma såsom subjektsformen: den ser mig (subjekt), samt jag ser den (objekt).

Sammanfattning från skillnaden mellan dem, dem samt dom.

Ett liknande fenomen finns alltså inom tredjeplats individ plural, var skriftspråket skiljer mellan de (subjekt) samt dem (objekt), dock var talspråket inom regel äger identisk struktur till båda: dom.

Orsaker mot felanvändning

[redigera | redigera wikitext]

Redan inom Erik WellandersRiktig svenska ifrån 1948 menar han för att personer liksom uttalar båda former likt dom äger ”svag emotion på grund av den skillnad, skriftspråket fullfölja mellan de samt dem, samt dem bruka därför ej sällan dessa former oriktigt.”^[3] ett felanvändning från de samt dem tyder vid för att användaren existerar osäker vid formerna, dock ändå betraktar de/dem vilket riktigt skriftspråk, snarare än för att inom stället nyttja dom liksom form.^[2] enstaka trend inom felanvändningen från de samt dem existerar för att generalisera mönstret mot ordföljd, därför för att skribenten överanvänder dem efter verb, eftersom detta oftast existerar var objekt brukar anlända.

vid därför sätt uppstår fel likt vad kostar dem?.^[4][2]

Före som-satser

[redigera | redigera wikitext]

I vissa grammatiska kontext kunna man i enlighet med nuvarande skrivregler nedteckna antingen de alternativt dem. detta gäller inom synnerhet då pronomenet existerar objekt inom enstaka sats samt följs från ett relativsats (som-sats):

• Rektorn ägde långa överläggningar tillsammans de/dem som ville lägga ifall schemat.

Både objektsformen dem som samt subjektsformen de som inom meningar liksom denna äger långa anor.^[5] Objektsformen används redan inom Gustav Vasas bibel ifrån 1526 samt inom flertalet senare bibelöversättningar,^[6][7] dock inom Gustav Vasas utökade utgåva ifrån 1541 förekommer även subjektsformen.^[8] Äldre språkvård förordade enbart objektsformen dem som inom meningar såsom den ovan, eftersom dem existerar objekt inom enstaka fras såsom rektorn ägde långa överläggningar tillsammans med dem.

inom dialekter liksom fullfölja skillnad mellan de samt dem inom anförande vacklar dock användningen inom meningar likt dessa samt man kunna inom sådana dialekter lyssna meningar liksom ingen från di som existerar här.^[9][5] Sedan åtminstone 1980-talet^[10] anses med dem som artikel lika rätt vilket med dem som samt Språkrådet godkänner med dem som, tillsammans argumentet för att de som numera förmå ses vilket ett sammanhållen konstruktion, var de ej uppfattas vilket en böjbart pronomen.

Liknande fall finns nämligen även hos andra pronomen:^[9]

• Vi önskar yttra välkomna mot samtliga ni/er som äger valt för att utflykt tillsammans med X-resor.

Efter än samt som

[redigera | redigera wikitext]

Efter orden än samt som förekommer ibland en pronomen inom objektsform, mot modell han existerar större än mig alternativt han existerar lika massiv liksom mig.

inom sådana meningar behandlar man än samt som såsom prepositioner likt kräver objektsformen, jämför hon sa åt mig. Detta plats i enlighet med äldre språkvård ej accepterat, dock i enlighet med nuvarande rekommendationer existerar båda uttryckssätten korrekta inom text. inom dem flestas talspråk görs ingen skillnad inom uttalet mellan än de respektive än dem, dock inom text existerar alltså båda skrivsätten korrekta.

Enligt äldre språkvård bestäms formen från pronomenet utifrån om man jämför tillsammans med en subjekt alternativt en objekt, detta önskar yttra vilken funktion liksom pronomenet skulle äga inom enstaka fullständig sats.^[11][12]

• Jag gillar honom lika många som de[gör].
• Jag gillar honom lika många som[jag gillar]dem.

• Han äger hjälpt mig många mera än de[har gjort].
• Han äger hjälpt mig många mera än[han äger hjälpt]dem.

Språkbruket inom meningar likt dessa besitter länge varit vacklande^[11], dock Språkrådet att föreslå eller råda något för att inom meningar liksom dessa tänka vid ifall enstaka betydelseskillnad kunna uppstå, snarare än för att konsekvent ständigt nyttja identisk pronomenform.^[13]

Historisk bakgrund mot de samt dem

[redigera | redigera wikitext]

Subjektsformen de besitter sitt ursprung inom den fornsvenska maskulina subjektsformen þēr, medan objektsformen dem stammar ifrån motsvarande dativform, þēm. Ursprungligen fanns även enstaka separat ackusativform, þā alternativt þē, såsom redan beneath 1300-talet, samt inom synnerhet ifrån samt tillsammans med 1400-talet ersätts från dativformen.

beneath senare delen från 1400-talet blir detta sammanfall allmänt.^[14] Ursprungligen existerar e:et inom þēm långt, dock detta förkortas inom obetonad position samt rundas senare mot o (jämför utvecklingen från sem > som).^[15] Ordets obetonade ställning påverkar den start konsonanten likt blir enstaka tonande dental frikativa[ð] samt senare ett klusil[d].^[16] Flera dialekter besitter skilt mellan enstaka betonad form eller gestalt samt enstaka obetonad form eller gestalt, sålunda detta existerar möjligt för att numeriskt värde olika former äger kunnat samexistera redan inom fornsvenskan, jämför gutamålets betonade daim, dock obetonade dum.^[15]

Från åtminstone 1500-talet ägde de kommit för att uttalas tillsammans enstaka i-vokal, di (fornsvenska þir, thi, di), samt uttalen di och dom plats allmänt talspråk långt in vid 1900-talet.

detta äger föreslagits för att i-vokalen inom di uppkom liksom passage från långt e-ljud inom obetonad ställning^[17], inom jämförelse tillsammans med pronomenen vi samt i (= ni)^[18][17] samt för att uttalet tillsammans med i-vokal förhindrade enstaka uttalskollision tillsammans pronomenet det.^[19] tillsammans med tiden kom dock objektsformen dem inom flera dialekter för att användas även inom subjekt, inom synnerhet inom flera norrländska dialekter liksom däm (däm komma ’de kommer’), samt inom delar från Svealand, sedermera även inom huvudstaden vilket dom.

inom huvudstaden tränger uttalet dom sedan ut di inom start från 1900-talet. Hos stockholmare födda inom start från 1900-talet samt inspelade vid 1960-talet existerar dom allenarådande; hos stockholmare födda beneath andra halvan från 1800-talet kunde di vilket subjekt samt dom såsom objekt inträffa inom synnerhet hos överklassen samt hos kvinnor.

Då ägde talspråket inom större delarna från Norrland, svensk region samt Dalarna sedan länge haft former liksom dom, däm inom subjektsform.^[20]

Stavningen dom

[redigera | redigera wikitext]

De allra första beläggen från enstaka användning från dom såsom subjektsform kommer ifrån yngre fornsvensk period vid 1400-talet.^[21] inom Stockholms stads tänkeböcker ifrån 1500-talet förekommer thom, dom någon enstaka gång vilket subjekt inom text.

mot modell skriver den stockholmsfödde stadssekreteraren Blasius Olsson tid 1551: ”huilkin överföring efternamn bekende siig … anammat haffue”.^[a] inom skrifter ifrån kungahuset samt rådsaristokratin förekommer stundom di likt subjekt inom text, dock ej dom, vilket tyder vid för att man inom talspråket inom dessa kretsar sade di samt dom.

inom sina meddelande ifrån 1626–1632 skriver mot modell adelsmannen Conrad von Falkenberg inom ett tyskinfluerad talspråklig stil die såsom subjekt samt dåm, dom vilket objekt.

1702 skriver Magnus Stenbock en skrivelse mot sin fru var denne inom barnslig stil skriver ”dom andra små banana” [= barnen], vilket tyder vid för att uttalet dom ägde utvidgats mot bestämd nyhet, åtminstone inom ”lägre språk”.

Under 1700-talet förekommer ej dom ens inom ledigt skriftspråk, ej ens vilket objekt. Hos Bellman förekommer stavningen di, dock ej dom. 1796 skriver Gustaf Sjöborg enstaka språklära på grund av tyskar, var han vittnar angående för att man ”i Stockholmsdialekten även säger dom till de samt dem”.^[b][22]

Under läka 1800-talet förekommer stavningen dom ytterst sällan inom skönlitteraturen, även inom dialog, medan di existerar vanligare.

en tidigt modell finns inom Fredrik CederborghsOttar Trallings levnadsmålning (1810) var han låter enstaka berusad individ från lägre social klass nyttja dåm, vilket nära tiden ägde vulgär klang.^[20][23] inom Söndags-Nisse vid 1860-talet förekommer både di samt dom inom repliker subjektsställning, på grund av för att ge stockholmsk prägel mot dialogen.^[20]

I romanen Det gamla husets historia (1897) från Algot Sandberg, vilket utspelar sig inom huvudstaden, förekommer dom hos pojkar samt hos män från lägre socialklass, medan Sandberg låter figuren fru Blom nyttja di.

Likaså inom Anderssonskans Kalle (1901) från Emil Norlander växlas di tillsammans dom inom replikerna, samt inom Martin Kochs skildringar från arbetarklassmiljön inom huvudstaden inom Arbetare (1912) samt Guds vackra värld (1916) växlar replikerna även mellan di samt dom.^[20]

Uttalet från de samt dem inom äldre språkvård

[redigera | redigera wikitext]

Uttalet dom ansågs dock länge artikel mindre vårdat än uttalet di.

Gustaf Cederschiöld skriver inom boken Om svenskan såsom skriftspråk ifrån 1897 för att de ”vanligen uttalas di (på vulgär stockholmska dåm)”^[24] inom Adolf NoreensVårt språk från 1903 anser denne uttalet dom tillhöra den lägsta från sex olika talade stilnivåer, nämligen enstaka ”vulgär alternativt simpel stil: omedvetet alternativt medvetet, dock inom detta sednare fallet afsiktligt, obildadt språk” samt även var vilket parallellform mot di.^[25] inom enstaka ytterligare lärobok från Cederschiöld tillsammans med titeln Framtidssvenska ifrån 1917 skriver denne ”uttalsformerna mej, dej, sej borde även tecknas samt tryckas inom all sådan ord, var dem nära enstaka naturligt uppläsning böra höras.

för att inom sådan vardaglig stil pluralen från tredjeplats personens personalpronomen bör tecknas di inom st. f. de, kunde väl snart bli överenskommet.”^[26] inom Svenska Akademiens ordboks uppslag ifrån 1910 anges uttalet från de inom ledigt anförande artikel di, samt uttalet dom nämns ej alls.^[17]

Erik WellandersRiktig svenska ifrån 1948 anger denne för att uttalet di ”anses mera vårda[t] än dom, vilket stöter mången, särskilt från den äldre generationen.

Dom synes dock snabbt vinna mark, t.ex. inom Skåne”.^[3] en liknande något tidigare vittnesmål finns inom Gösta BergmansProvinsialismer samt skråspråk ifrån 1943 såsom skriver för att uttalet dom ”visar enstaka klar trend för att sprida sig söderut, enstaka trend såsom fullfölja sig särskilt märkbar bland ungdomen.”^[27] Dialektforskaren Ingemar Ingers menar inom boken Språket inom Lund ifrån 1957 för att uttalet dom spred sig inom Skåne inledningsvis inom städerna runt Södra stambanan vid 1910-talet, inom malm tidigare än inom skogsdunge, dock för att spridningen från uttalet dom ökade efter 1930.^[28] Ännu inom Elias WessénsVårt svenska språk ifrån 1970 står: ”Under senare tider besitter formen dem, vanligen tydlig dåmm, inom allt större utsträckning börjat användas även såsom subjekt, inom stället till de, särskilt inom Mellansveriges talspråk”.^[29]

Det existerar alltså främst beneath andra halvan från 1900-talet såsom uttalet dom besitter kommit för att användas vilket subjektsform även inom formellare talspråk, samt äger brett ut sig inom Sydsverige.

Uttalet di angavs kvar vilket huvudsakligt vardagligt uttal före dom inom Svenska Akademiens ordlista (SAOL) ifrån 1986, vilket visar för att detta uttal länge förespråkades från språkvårdare.^[30][31]

Uttalet /deː/

[redigera | redigera wikitext]

Vid 1900-talets start ansåg man för att de inom vårdat anförande borde utläsas vilket detta skrivs, detta önskar yttra /deː/.

inom Ivar Adolf Lyttkens samt Fredrik WulffsSvensk uttalsordbok ifrån 1889 anges uttalet artikel ”de, ledigt di”. inom Vårt språk (1903) anser Adolf Noreen uttalet de artikel detta lämpliga till enstaka högre stil såsom nära presentation, offentliga diskussioner samt skådespel dock även nära finare samtalsspråk såsom inom ”societetens konversation”.

Uttalet di plats en mera vardagligt uttal nära ”okonstladt umgänge”. inom Svenska Akademiens ordboks uppslag ifrån 1910 anges uttalet existera de nära ”vårdad uppläsning, ofta inom vårdadt anförande, mera sällan inom ledigt tal”.^[17]

På 1950-talet rekommenderade kommitté på grund av svensk språkvårdTidningarnas Telegrambyrå (TT) för att de nära nyhetsuppläsningar inom radio samt tv skulle utläsas vilket just de, vilket efterföljdes vid TT in vid 1970-talet, dock inom mindre utsträckning vid Sveriges Radio.^[32] Detta skriftenliga uttal ansågs dels existera neutralt eftersom detta ej stötte varken di-sidan alternativt dom-sidan, dock man menade även för att just upplästa script ej skulle artikel talspråkliga utan följa skriften, eftersom detta ej rörde sig ifall talspråk.^[33]

”	Det existerar därför helt naturligt samt rimligt för att personer liksom från födsel samt ohindrad vana säger dom alternativt säger di bibehåller dessa former inom vanligt samtalsspråk samt inom detta bota då talet flyter okontrollerat, t. ex. inom intervjuer inom radio alternativt inom mindre formella yttranden från olika stöt, även presentation. Något olik ställer detta sig nära uppläsning från tryckt alternativt inom detalj utskriven skrivelse från saklig natur, ej minimalt nära uppläsning från kommunikéer, såsom inom TT:s fall. detta synes då artikel rimligt för att man följer texten samt icke utbytet de mot dom (eller di). Uttalsformen de tillsammans skriften vilket norm existerar den enda liksom är kapabel sägas artikel fullt riksgiltig samt säkerligen den enda såsom inom detta långa loppet besitter utsikt för att bli allmänt accepterad. Den tillfredsställer både dem såsom finner di »lantligt» samt dem likt finner dom »vulgärt». Den används även redan från vissa från TT:s uppläsare, liksom den sedan länge använts från Sven Jerring m. fl.	„
– kommitté på grund av svensk språkvård, 20 januari 1954[33]

Finlandssvenska

[redigera | redigera wikitext]

I Svenskfinland äger distinktionen mellan de samt dem inom talspråk traditionellt varit mera stadig än inom landet, en faktum vilket stundom åberopas inom den sverigesvenska dom-debatten.^[34] inom dem gammal dialekterna inom land i norden gäller detta dock främst dialekterna inom Österbotten, medan dom besitter varit vanligt inom både subjekts- samt objektsform inom dialekterna inom södra land i norden, detta önskar yttra Åland, Åboland och Nyland.

Distinktionen mellan di samt dem (uttalat /dem/) besitter dock även varit kännetecknande till enstaka högre stilart inom detta talade stadsspråket inom Åbo samt Helsingfors.^[34]

I ett sociolingvistisk analys från Helsingforssvenskan från Leif Nyholm ifrån 1976 kunde han konstatera för att uttalet dom främst användes inom subjektsform från lägre socialgrupper, var talarna ofta fanns inflyttade ifrån den nyländska ruralt område, dock för att detta även ökande bland yngre talare.

inom Nyholms studie uppgav talare dock för att di uppfattades såsom den ”goda varianten”, samt dom liksom dialektalt alternativt ”sämre”, vilket visar för att uttalet dom ännu ägde nedsänkt ställning eller tillstånd jämfört tillsammans uttalet di.^[34]

En forskning från finlandssvenskt talspråk ifrån 2005–2008 ifrån städerna Mariehamn, Åbo, Helsingfors och Vasa visade även vid för att uttalet dom ökat sedan 1970-talet samt fanns betydligt vanligare bland yngre talare (födda 1974–1990) än bland äldre (födda 1921–1953).

Fördelningen skilde sig även geografiskt: inom Mariehamn plats dom dominerande bland både äldre samt yngre talare, dock inom dem övriga städerna förekom di hos majoriteten från dem äldre talarna, dock hos ett minoritet från dem yngre talarna, förutom inom Vasa var di kvar användes från ett knapp majoritet från dem yngre talarna. Dessutom visade studien för att dom även blivit detta vanliga uttalet från objektsformen dem bland yngre talare inom Åbo samt Helsingfors vid bekostnad från uttalet /dem/.

inom Vasa fanns /dem/ kvar detta vanligaste uttalet bland yngre talare, även angående dom användes från enstaka minoritet även var. Detta visar för att distinktionen mellan de samt dem existerar vid väg för att försvinna inom talspråket även inom finlandssvenskan.^[34]

Debatten

[redigera | redigera wikitext]

Redan inom start från 1900-talet lyftes frågan angående valet mellan de samt dem inom vissa grammatiska kontext, mot modell inom som-satser.

Efter radions tillkomst kom frågan för att uppmärksammas ytterligare, dock gällde då uttalet samt hur de bör utläsas nära mot modell nyhetssändningar inom radio, liksom de, likt di alternativt likt dom.

Tidningarna samt Sveriges Radio fick flera insändare samt meddelande gällande uttalet från de inom radio.^[33] 1951 diskuterades mot modell uttalet inom Svenska Dagbladet, då journalisten Valdemar Langlet ondgjorde sig ovan spridningen från inom synnerhet uttalet dom inom stället till di: ”det besitter ursprunglig varit ett senare period förbehållet för att börja utsudda den viktiga skillnaden mellan dem samt dem (dom); vid ruralt område önskar man gärna verka härlig samt berest, genom för att lägga sig mot tillsammans (felaktig) stockholmska!”.^[35] mot detta skrev historikern Nils Ahnlund en svar var han menade för att talspråket måste upprätthålla distinktionen, ”annars existerar detta fara värt för att läka skriftbilden snart går inom stöpsleven samt för att oss erhålla lyssna ropet vid enstaka ’dom’-reform.”^[36]

Frågan ägde även diskuterats från nyhetsuppläsare själva, samt Tidningarnas Telegrambyrå (TT) vände sig 1954 mot kommitté på grund av svensk språkvård på grund av för att erhålla en råd inom frågan.

Rådet vilket språknämnden gav fanns för att man nära intervjuer alternativt vanligt samtalsspråk samt nära mindre formella yttranden inom radio kunna nyttja detta uttal vilket man existerar uppvuxen tillsammans med, dom alternativt di. nära uppläsning från saklig ord, såsom nära kommunikéer, rekommenderade kommitté för att de utläses liksom detta skrivs, detta önskar yttra såsom /deː/.

Språknämnden menade för att den skriftenliga uttalsformen de ”är den enda vilket kunna sägas artikel fullt riksgiltig samt säkerligen den enda liksom inom detta långa loppet äger utsikt för att bli allmänt accepterad. Den tillfredsställer både dem vilket finner di »lantligt» samt dem såsom finner dom »vulgärt».^[33]

1962 skriver den tidigare sekreteraren för att frågan ”[för närvarande] väsentligen bara rör detta talade språket”.

inom skriven form eller gestalt förekommer dom ”bara inom enklare stilarter samt inom dialog såsom skall spegla talspråk, däremot icke inom skriftspråkets huvudstilart, sakprosan”, detta önskar yttra mer alternativt mindre inom linje tillsammans nuvarande rekommendation.^[33][2] beneath 1960- samt 1970-talen ökade bruket från stavningen dom, samt detta förutspåddes då för att dom skulle anlända för att tränga ut de/dem inom skriften.

Ökningen från stavningen dom kom dock från sig samt minskade mot samt tillsammans med något beneath slutet från 1900-talet.

Argumenten inom debatten ifall för att ersätta de/dem tillsammans med dom besitter ofta kommit ifrån skolvärlden, var detta äger noterats för att studenter besitter svårt för att lära sig skillnaden mellan de samt dem.

Man äger även argumenterat för att distinktionen redan existerar försvunnen inom mångas talspråk, samt eftersom skriftspråket tillsammans tiden tenderar för att närma sig talspråket existerar detta bara enstaka tidsfråga tills dom ändå ersätter de/dem.^[2]

Motståndare mot ett sådan reform äger ibland menat för att distinktionen inom sig ej existerar problemet, tillsammans tanke vid för att dem flesta ändå kontrollerar eller är skicklig i distinktionen.

inom stället äger man menat för att svårigheterna ligger inom elevernas motivation alternativt lärarnas mål för att lära ut skillnaden. Dessutom äger man menat för att detta existerar nödvändigt för att lära sig skillnaden mellan de samt dem på grund av för att behärska tas vid allvar liksom skribent.^[2]

Motståndare mot ett dom-reform äger även åberopat för att enstaka sådan reform skulle utföra dagens texter mera svårtillgängliga till framtida läsare eftersom de/dem existerar en därför vanligt mening.

Förespråkare besitter då menat för att liknande reformer framgångsrikt äger gjorts förr, såsom då vi gingo samt vi voro övergick inom vi gick samt vi var.^[2]

Debatten år 1970–1985

[redigera | redigera wikitext]

Under 1960-talet ägde användningen från stavningen dom ökat, inom synnerhet inom reklam- samt annonsspråk, även inom annonser ifrån statliga samt kommunala myndigheter.

Användningen ägde även ökat inom vissa typer från tidningsspråk, t.ex.

Skylt tillsammans både stavningen dem samt stavningen dom inom identisk text.

inom recensioner. Språkvetaren Bertil Molde skriver inom ett produkt inom Språkvård ifrån 1971 för att ”formen dom måste anses artikel relativt ovanlig inom text, även angående dess frekvens äger ökat många påtagligt beneath dem senaste åren”.^[37] Den ökade användningen från dom ledde mot enstaka diskussion angående stavningen från de/dem beneath 1970-talet samt inledande halvan från 1980-talet.

Denna argumentation drevs främst från språkforskare samt språkvårdare samt vissa pedagog. Debatten plats beneath denna period sektion från enstaka större samtal angående talspråkets samt skriftspråkets närmande. Man diskuterade alltså även stavningar såsom ska samt skall, mej samt mig, nån samt någon, tillsammans mera.^[38] inom den tidiga dom-debatten diskuterades även flera andra aspekter från dom, såsom uttalet från de, inom synnerhet inom mera offentliga alternativt formella kontext.

Språkvetare diskuterade även användningen från de/dem inom som-satser var språkbruket sedan länge ägde vacklat.^[39]

I Svensklärarens årsskrift diskuterades frågan från lektorerna samt svensklärarna Nils Uthorn samt Sven Pihlström inom numeriskt värde föremål eller textstycken ifrån 1970 samt 1972. Uthorn fanns inom sin skrivelse väsentlig mot stavningen dom samt menade bland annat för att dom skulle fjärma svenskan ifrån dem övriga nordiska språken såsom bokmål samt danska, var de stavas således samt till detta mesta uttalas di.^[40] denne plats även väsentlig mot uttalsformen dom inom offentliga kontext, samt menade uttalet samt stavningen dom utgör en stilbrott inom vissa kontext, t.ex.

inom bibliska texter alternativt äldre teaterpjäser tillsammans en inom övrigt ålderdomligt alternativt högtidligt språk.^[41] Pihlström å sin blad för att dylika ”stilbrott” existerar sektion från den språkliga utvecklingen samt kommer för att omvärderas tillsammans med tiden. Pihlström anser för att man bör söka ”upphäva diskrepensen mellan skriftspråk samt talspråk”, samt tror vid enstaka ”mjuk reform” tillsammans enstaka passage mot dom inom samtliga stilarter inom framtiden, samt för att man ej bör rätta dom inom gymnasieelevers texter.^[42]

I tidningen Språkvård blev tagna aspekter från frågan upp inom numeriskt värde föremål eller textstycken från språkvetaren Bertil Molde 1971 samt 1980.

inom den inledande artikeln existerar Molde väsentlig mot stavningen dom den endast representerar somliga dialekter. Molde menar för att stavningen de möjliggör på grund av såväl uttalet di såsom dom (eller de), medan stavningen dom preskriberar en dom-uttal. Likt Uthorn menar denne även för att reformen skulle fjärma svenskan ifrån norskan samt danskan, samt menar för att ”inte mycket” talar på grund av enstaka reform.

denne existerar positiv mot för att tal- samt skriftspråket äger god överensstämmelse, dock enbart ifall talspråksformerna gäller ovan läka detta svenska språkområdet.^[43] denne menar dessutom för att skolan skulle utföra eleverna ett otjänst för att ej lära ut precis användning från de/dem.^[37] inom sin produkt ifrån 1980 diskuterar denne till för att både de samt dem existerar godtagbara former inom som-satser.^[10] Denna nyhet fanns i enlighet med språkvårdarna Lena träd Palicki samt Susanna Karlsson enstaka brytpunkt inom dom-debatten, eftersom detta plats då språkvården började tillåta både de samt dem före relativsats.^[44]

I Dagens Nyheter debatterades frågan inom en antal insändare beneath 1972–1973 från professorerna Alvar Ellegård samt Björn Collinder.

Ellegård, likt förespråkade generativ grammatik, argumenterade inom dessa på grund av ett passage mot dom tillsammans med argumentet för att de/dem ej längre ingår inom svenskarnas ”inre grammatik”, utan behövs läras in vilket en främmande tungomål. Collinder menade inom ett replik för att uttalet dom ej existerar allenarådande inom samtliga former från svenska.^[45][46][47]

I tidningen Journalisten uppmanade docenten Peter Cassirer tid 1980 samtliga journalister för att övergå mot för att notera dom till för att eliminera osäkerheten inom valet mellan de samt dem före bland annat relativsatser.^[48]

Frågan debatterades även beneath år 1984–1985 inom tidningen Svenskläraren från såväl pedagog vilket vetenskapsman.

Startskottet vid denna argumentation fanns ett skrivelse från lärarna Gunnel Persson samt Thore Pettersson var dem rekommenderade svensklärare för att börja rekommendera stavningen mej samt dom mot sina studenter, dock för att de bör behållas såsom bestämd nyhet. Detta eftersom de/dem i enlighet med författarna äger kommit för att bli ”onaturligt” samt såsom ”mycket ett fåtal svenskar är kapabel lära sig för att behärska”.^[49] Detta ledde mot bedömning ifrån bland annat gymnasielektorn Lars Conon likt menade för att lärarna bör lära ut detta tungomål liksom existerar dem yrkesverksammas skriftspråk, s.k.

”bruksprosa”, samt ej rätta sig efter eleverna.^[50] Språkvårdarna Gun Widmark samt Catharina Grünbaum plats många kritiska mot dem argument liksom ägde framförts samt påpekade för att dem flesta studenter faktiskt kontrollerar eller är skicklig i de/dem samt rekommenderade inom stället för att svensklärarna fortsätter lära ut de/dem såsom normalformer samt dom enbart inom talspråklig alternativt vardaglig stil.^[51]

I tidningen Finlandsnytt skrev språkvårdaren Mikael Reuter 1984 för att enstaka dom-reform skulle innebära ”ytterligare ett onödig skillnad mellan rikssvenskan samt finlandssvenskan” samt för att dom skulle utföra gårdagens litteratur mera svårtillgänglig till framtidens läsare.

Även angående dom äger äldre hävd inom vissa finlandssvenska dialekter äger ”vi inom land i norden föga mot övers till användningen från dom inom skrift”.^[52]

Debatten 1986–2000

[redigera | redigera wikitext]

Efter debatten 1984–1985 debatterades frågan förhållandevis lite.^[53] inom språkspalten Reuters ruta inom Hufvudstadsbladet 1990 upprepade den finlandssvenske språkvetaren Mikael Reuter sitt motstånd emot dom inom text, eftersom detta ”tvångsstyr uttalet” samt denne ansåg detta artikel beklagligt för att dom fått fäste inom barnlitteraturen.^[54]

Under denna period kom även användningen från stavningen dom för att minska något.

inom tidskriften Språkvård 1978 undersökte lektor berg Ewerth frekvensen från stavningen dom inom tidningstexter, samt fann för att andelen dom från totalt antal de/dem/dom fanns 2,4% inom dagspressen, samt 10,3% inom veckopressen, samt då företrädesvis liksom pronomen samt relativt lite vilket bestämd artikel.^[55] 1992 gjorde Ewerth ett uppföljningsundersökning, samt fann för att andelen dom ägde sjunka mot 1,8% inom dagspressen, samt förekom ej alls vilket artikel.^[56]

Debatten 2000–2020

[redigera | redigera wikitext]

Frågan ägnades en avsnitt inom Språkriktighetsboken ifrån 2005, samt 2010 föreslog professor Olle Josephson för att de skulle bli både subjekts- samt objektsform.

identisk förslag uttryckte professor Ulf Teleman inom boken Tradis samt funkis ifrån 2014.^[53] identisk kalenderår skrev professor Lisa Holm inom ett språkspalt inom Svenska Dagbladet för att denna ansåg för att tiden plats mogen till för att införa dom såsom skriftspråksform.^[57] inom radioprogrammet Språket inom P1 tyckte professor Jan-Ola Östman nära Helsingfors högskola för att förslaget vore allt till radikalt ur en finlandssvenskt perspektiv.^[58] inom identisk schema ägde professor Per Ledin argumenterat på grund av en ”enhets-dom” året före.^[59]

2016 debatterades frågan inom numeriskt värde månader inom tidningarna efter enstaka debattartikel ifrån gymnasieläraren Henrik Birkebo.^[60][61] flera från argumenten såsom ägde anförts inom debatten vid 1970-talet återkom, dock Birkebo menade även för att stavningen dom vore fördelaktig på grund av för att särskilja de ifrån det, vilket nära läsuttal från de får identiska uttal.

Stödet till ett reform fanns ändå lägre kalenderår 2016 än vad detta plats vid 1970-talet. Frågan debatterades även mer från journalister samt kolumnister, än från pedagog samt språkvetare, likt ägde fört debatten vid 1970-talet. inom debatten vid 2010-talet fanns även premisserna något speciell. vid 1970-talet plats detta snarare idén ifall för att talspråket samt skriftspråket bör ligga ner närmare varandra vilket nedsänkt på baksidan debatten.

vid 2010-talet bottnade frågan snarare inom för att flera ej längre kontrollerar eller är skicklig i distinktionen mellan de samt dem. Svensklärare upplever även för att distinktionen mellan de samt dem existerar mera utmanande idag än förr. 2015 svarade 63% från lärarna inom enstaka enkät genomförd från språkvårdarna Susanna Karlsson samt Lena träd Palicki för att detta fanns den allra maximalt utmanande språkriktighetsfrågan, medan frågan fick ringa uppmärksamhet inom ett liknande enkät från Catharina Grünbaum ifrån 1976.

Studien visade däremot även för att felanvändningen från pronomenen plats relativt nedsänkt vid teoretiska gymnasieprogram.^[62][53][63]

Debatten vid 2020-talet

[redigera | redigera wikitext]

2022 återkom debatten inom en antal krönikor samt debattartiklar inom pressen. Författaren samt språkvetaren Sara Lövestam skrev ett krönika inom Svenska Dagbladet var denna spådde för att dom inom några decennier kommer för att ersätta de/dem.^[63] inom slutet från mars förespråkade återigen läraren Henrik Birkebo inom Expressen enstaka reform^[64], samt frågan diskuterades inom ett krönika från Språktidningens chefredaktör Anders Svensson, var han menade för att enstaka dom-reform skulle innebära enstaka period var båda skrivsätten existerar tänkbara, samt var dom enbart kommer för att uppväcka irritation beneath denna övergångsperiod.^[65] Frågan diskuterades även från språkvetaren samt språkvårdaren Lena träd Palicki inom Svenska Dagbladet var denna förespråkade ett passage mot dom.^[66] inom finlandssvenska Hufvudstadsbladet uttalade sig språkvetaren samt språkvårdaren Charlotta af Hällström-Reijonen för att man kunna lägga mot dom nära sidan från de/dem likt tillåten skriftform på grund av för att vid därför sätt bredda normen.^[67] inom flera från dessa inlägg drogs parallellen mot slopandet från verbens pluralformer vid 1940-talet.^[65][63][66] inom Expressen vände sig språkvetaren Ola Wikander emot vissa formuleringar inom debatten, mot modell för att skriftspråksreformer existerar ”ofrånkomliga”, samt menade för att språkliga reformer ständigt existerar enstaka fråga ifall omröstning.

inom debattartikeln gav han modell vid flera tungomål, såsom arabiska, liksom upprätthåller språkliga distinktioner inom skriftspråket liksom ej besitter stöd inom detta talade språket.^[68]

Stödet på grund av ett dom-reform 2022[69][70]
Mycket positiv			11%
Ganska positiv			14%
Varken positiv alternativt negativ			31%
Ganska negativ			18%
Mycket negativ			21%
Vet ej			5%

I femte månaden i året 2022 utförde Novus enstaka opinionsundersökning vid uppgift från Språktidningen hur dem tillfrågade ställde sig mot för att vandra ovan mot för att nedteckna dom inom stället på grund av de/dem.

granskning byggde vid 1030 intervjuer tillsammans deltagare inom åldern 18 mot 79 kalenderår samt visade för att 26 andel från svenskarna plats många, alternativt ganska positiva mot ett dom-reform. 31 andel fanns varken positiva alternativt negativa, medan 39 andel fanns många alternativt ganska negativa. Motståndet plats störst inom åldersgruppen 18 mot 29 kalenderår, var 58 andel fanns negativa, medan motsvarande siffra fanns 26 andel inom åldersgruppen 65 kalenderår samt uppåt, var inom stället 28 andel fanns positiva mot enstaka reform.

Dessutom plats stödet lägre hos studenter, 9 andel, än hos person som arbetar var stödet plats 31 procent.^[69][70]

I mars 2023 återkom debatten inom media efter för att detta meddelats för att Lena träd Palicki, vilket tidigare debatterat till stavningen dom, skulle tillträda likt färsk arbetsledare på grund av Språkrådet.^[71] Bland annat uttalade sig Nils Håkanson, Victor Malm samt Björn Ranelid inom frågan.^[72][73] Den 23 mars gjorde Språkrådet en uttalande samt skrev för att ”Språkrådets råd [fortsatt är] för att man använder formerna de samt dem” eftersom ”dessa former dominerar stort samt existerar avsevärt vanligare än dom angående man undersöker språkbruket inom offentliga texter.”^[74]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Originalcitat samt översättningar

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]

Källförteckning

[redigera | redigera wikitext]

• Ahnlund, Nils (25 femte månaden i året 1951). ”Högspråk samt lågspråk”. Svenska Dagbladet: s. 5. 
• Bergman, Gösta (1943). Provinsialismer samt skråspråk.

  Stockholm: Natur samt Kultur 

• Bergman, Gösta (1962). Rätt samt fel inom språket. Skrifter utgivna från kommitté till svensk språkvård, 99-0100098-X ; 26. Stockholm: Svenska Bokförlaget. http://sprakochfolkminnen.diva-portal.org/smash/get/diva2:1117950/FULLTEXT01.pdf 
• Cassirer, Peter (1981). ”Skriv ’dom’ ifrån nyår”. Journalisten (22). 
• Cederschiöld, Gustaf (1897). Om svenskan likt skriftspråk.

  Populärt vetenskapliga föreläsningar nära relaterat till göteborg högre utbildning, 99-0739299-5 ; 4. Göteborg: Wettergren & Kerber. https://runeberg.org/omskrift/ 

• Collinder, Björn (4 januari 1973). ”’De’ alternativt ’dom’”. Dagens Nyheter: s. 4. 
• Cederschiöld, Gustaf (1917). Framtidssvenska.

  Stockholm: Norstedt 

• Conon, Lars (1985). ”Bruksprosan bör artikel mönster”. Svenskläraren (29/1): s. 28–29. 
• Ellegård, Alvar (17 månad 1972). ”Skapa enstaka naturlig grammatik”. Dagens Nyheter: s. 4. 
• Ellegård, Alvar (21 januari 1973). ”Skolan tvingar vid oss enstaka grammatik vilket ingen från oss helt behärskar”. Dagens Nyheter: s. 4. 
• Elmevik, Lennart (1977). ”De – dem – dom: enstaka språkvårdsfråga samt dess historiska bakgrund”.

  i Malmström, Sten. MINS 2.

  Den tänkta meningen kommer oftast för att innehålla antingen they alternativt them, samt utifrån vilket förmå man enkel att fatta beslut eller bestämma något angående detta skall artikel dem alternativt dem inom den svenska meningen.

  Uppsala: Uppsala högskola. sid. 33–44 

• Ewerth, Sten (1978). ”Ska dom alternativt skall de?”. Språkvård (2): sid. 25–30. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1140767/FULLTEXT01.pdf. 
• Ewerth, Sten (1992). ”Tidningstexter, ifall dom igen.”. Språkvård (3): sid. 17–19.

  http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1144917/FULLTEXT01.pdf. 

• Håkansson, Gisela; Norrby, Catrin (2003). ”Vad kostar dem?”. Språkvård (3). 
• Ingers, Ingemar (1957). Språket inom Lund: dialekt samt riksspråk inom skogsdunge samt omnejd. Skrifter utgivna från kommitté på grund av svensk språkvård 17, Svenskt riksspråk inom regionala skiftningar 1.

  Stockholm: Svenska bokförlaget/Norstedt. http://sprakochfolkminnen.diva-portal.org/smash/get/diva2:1117679/FULLTEXT01.pdf 

• Langlet, Valdemar (22 femte månaden i året 1951). ”Dom ovan ’dom’”. Svenska Dagbladet: s. 8. 
• Leinonen, Therese (2015). Talet lever!: fyra studier inom svenskt talspråk inom Finland.

  Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, 0039-6842 ; 796.. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet inom land i norden. ISBN 9789515832924. https://www.sls.fi/sites/default/files/publications/pdf/1523.pdf 

• Lind Palicki, Lena; Karlsson, Susanna (2019). ”Kan dagens studenter verkligen ej skilja vid dem samt dem?

  enstaka undersökning från elevers formvariation”. i Bianchi, Marco; Håkansson, David; Melander, Björn; Pfister, Linda; Westman, Maria & Östman, Carin. Svenskans detaljer 36. Förhandlingar nära trettiosjätte sammankomsten. Uppsala 25–27 oktober 2017. Uppsala: avdelningen till nordiska tungomål nära Uppsala högskola. sid. 131–142 

• Lind Palicki, Lena; Karlsson, Susanna (2020). ”Till doms ovan dom.

  samt ovan dom andra : ett språkideologisk utvärdering från enstaka språkvårdsdebatt”. HumaNetten 44: sid. 175–206. 

• Molde, Bertil (1971). ”Dom samt andra talspråksformer”. Språkvård (2): sid. 14–16. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1140654/FULLTEXT01.pdf. 
• Molde, Bertil (1980). ”Ingen från dem som?”. Språkvård (4): sid. 12–20.

  http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1141383/FULLTEXT01.pdf. 

• Noreen, Adolf (1903). Vårt språk: nysvensk grammatik inom utförlig framställning. Lund: Gleerup 
• Nämnden på grund av svensk språkvård (1965). ”Talspråksformer inom skrift”. Språkvård (1): sid. 6–7.

  http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1140480/FULLTEXT01.pdf. 

• Språkriktighetsboken (1. uppl.). Stockholm: Norstedts akademiska förlag. 2005. ISBN 917227381X 
•  
• Pihlström, Sven (1972). ”De, di, dem, dom”. Svensklärarföreningens årsskrift 1972: sid. 144–152. 
• Reuter, Mikael (1984). ”Dom besitter fått sin dom”. Finlandsnytt (6). 
• Ståhle, Carl Ivar (1981). Stockholmsnamn samt Stockholmsspråk.

  Stockholm: Norstedt. ISBN 911813131X 

• Svenska Akademien (1986). Svenska akademiens ordlista ovan svenska språket (11. uppl.). Stockholm: Norstedt. ISBN 9117302420. http://spraakdata.gu.se/saolhist/bildfiler/SAOL11referens.html 
• Teleman, Ulf; Hellberg, Staffan; Andersson, Erik; Holm, Lisa (1999). Svenska akademiens grammatik 2 Ord.

  Stockholm: Svenska Akademien. https://svenska.se/SAG_Volym_2.pdf 

• Uthorn, Nils (1970). ”Försvinner termen de?”. Svensklärarnas årsskrift: sid. 147–155. 
• Wellander, Erik (1948). Riktig svenska: enstaka handledning inom svenska språkets vård (3., översedda uppl.).

  Stockholm: Norstedt 

• Werner, Otmar. ”Nochmals schwedisch dom” (på tyska). Arkiv till skandinavisk filologi 96: sid. 137–168. https://journals.lub.lu.se/anf/issue/view/1852/169. 
• Wessén, Elias (1958). Svensk språkhistoria 1 Ljudlära samt ordböjningslära.

  huvudstaden studies in Scandinavian philology, 0562-1097 ; 17 (5. uppl.). Stockholm: Almqvist & Wiksell 

• Wessén, Elias (1970). Vårt svenska språk (3. uppl.). Stockholm: Almqvist & Wiksell 
• Widmark, Gun; Grünbaum, Catharina (1985). ”Svar vid anförande angående talspråksreformer”. Svenskläraren (29/2): s. 6–8.